Vad är väl kärleken?

"Its a contradiction. It takes a poet like my father to understand it. Cause I dont." - Juan Antonio i filmen Vicky och Christina i Barcelona.

Detta har blivit en av mina favoritfilmer. Å jag kan inte låta bli att se den om och om igen. (Trots att jag tidigare har haft en oförklarilig motvilja mot allt som stavas Woody Allen.)
Så plötsligt förra veckan. När jag såg filmen för kanske femte gången förstod jag plötsligt andemeningen i denna replik som jag tidigare knappt lagt märke till.

Juan Antonio (Javier Bardem) syftar på kärleken till sin fd fru, som är passionerad och våldsam från bådas sida. Men just därför funkar de inte ihop och varje återföreningen slutar med just våld och slagsmål. Som två pluspoler på en magnet som inte går att sätta ihop.

Först när Christina (Scarlett Johansson) blir tillsammans med Juan Antonio fungerar även relationen mellan honom och Maria Elena (Penélope Cruz) och de tre lever i en sorts trekants relation tills Christina tröttnar. (Missa inte heller den underbara filmmusiken.)

Maria Elena during one of Christinas photo sessions.

Denna del av handlingen var jag medveten om redan innan. Men det var inte förens jag ringde exet under lördag natt som poletten verkligen föll ner...
Jag har tänkt ringa och kolla läget länge. Även om jag mår bra nu och inte tar hans återgång till totalt förfall personligt längre, så är det klart man fortfarande bryr sig och undrar hur det går.

Känslorna försvinner inte bara för att omständigheterna inte är som man önskar.
Även om det känns som det ibland. Men sedan påminns man om dem igen på ett eller annat sätt och är tillbaks på ruta ett.


Såhär beskrev jag själv det i ett sms till en vän:
"Pratade med ____ inatt. Usch han har börjat ta droger igen. Det gör så ont att han gör sig själv så illa. Samtidigt blir jag glad för att samtalet får mig att inse att jag alltid kommer älska honom och kärlek gör en stark. Även om det krävs en poet för att förstå den smärta som kärleken föder. Obesvarad eller ej. Äkta kärlek är underbar och gör ont. Det är så det är och jag är glad att ha förmånen att känna så för någon. Du vet, den där självuppoffrande känslan. Är jag konstig? Tyvärr får jag nog gå på hans begravning snart ;( Men jag måste inse att jag inget kan göra. Mer än att finnas här när han behöver mig. Det är det svåraste av allt... "


Det jag menar är att kärleken är en gåva. Att få kärlek visst, men kanske ännu mer att kunna ge kärlek. Att kunna uppbåda den känslan. Den när du verkligen skulle göra allt för en annan människa. Du kan aldrig styra andra och egentligen inte ens dig själv ibland. Men att aldrig ha älskat. Det måste ju vara förfärligt.

Att verkligen vilja någons bästa även om detta inte innefattar dig. Nu syftar jag inte på den "besatthet eller förälskelse" som är så mycket vanligare. Utan den kärlek som är så stark att den kan bli förtärande om den utövas. Men som alltid finns med en även när den inte fungerar eller är besvarad. Det var vad Juan Antonio menade.

Ändå vill man inte vara utan den. Fast allt kanske vore mycket enklare då. Men att ha upplevt förmånen att känna så under unga år, gör en bara starkare. Så länge man inte låter bitterheten ta över och vågar släppa taget om föremålet för sina känslor. Det har jag gjort nu ____. Fö du låter mig inget göra för dig...

Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och vår tid tillsammans betydde allt för mig. Men ibland går det bara inte. Du är en dysfunktionell person och jag vet det. Jag finns här närhelst du behöver det. Men att inte kunna hjälpa dig eftersom du inte släpper in mig eller någon annan. Det gör så ont så ont och ändå måste jag släppa...


Som jag sagt till en annan person en gång i tiden: "Älskar du fågeln, släpp den fri."
(Ser alltid inom mig hur prinsessan Jasmine ur Disneyfilmen Aladdin släpper ut några småfåglar ur sin bur för att symbolisera hennes egen fångenskap när jag säger det.)