Nyss hemkommen från staterna. En insikt rikare. Jag vill också hit. Jag vill ta del av den gemenskap, omtanke och öppenhet som präglar den största delen av det amerikanska samhället. Sen kan man hålla på i evigheter med att dividera amerikansk politik (USA) eller huruvida den där gemenskapen och omtanken verkligen är äkta. Må så vara. Men då föredrar jag faktiskt att leva i en värld som "känns" varm och äkta. Hellre än någonstans där det är kallt. Både fysiskt och psykiskt.
Ett länge glömt ex brukade skämta om att självmordsstatistiken är så hög i vårt grannland Finland pga av klimatet. Ja, vem vet. Jag tror bara att jag skulle trivas väldigt bra i Kaliforniens milda klimat och gilla den Kaliforniska studieformen mer än det stela svenska studentlivet. Ja, man kanske inte ska dra alla svenska universitet över en kam. Men en sak är säker. Jag är helt enkelt inte så svensk.
2. Hoppa fallskärm
Tänk vad häftigt, att sväva tusentals meter upp i luften under en milli sekund. Innnan du börjar falla. Vinden drar i kläderna och utsikten är fantastisk. Du glömmer bort din rädsla som satt som ett betonblock runt fötterna i dig när du skulle hoppa, inför det underbara.
Jag har hört många vänner beskriva sina hopp. Å jag vill med. Har alltid velat. Redan som liten. Men konstigt nog fick jag aldrig ett hopp i julklapp. Pappa sa bara att jag hade orimliga önskningar och sedan blev han arg... Kanske var han orolig. För vem vill väl att ens lilla dotter ska kasta sig ur ett flygplan högt högt upp i det blå. Eller så tyckte han bara att det kostade för mycket. (Men det är faktiskt inte så dyrt.) Nu har min älskade vän Chrisanne erbjudit mig att åka ner och hälsa på henne i Zurich igen för att hoppa. Såklart jag ska!
3. Ta MC - kort
När jag var omkring en sju år gammal eller så. Satt jag och tittade i en tidning. En ariktel handlade om en kvinna i den ljuva medelåldern som brukade åka motorcykel på fritiden. Hon ägde en rosa Harley Davidson. - En sån ska jag också ha, sa lilla Sanni och pekade på bilden.
Numera kanske inte just en rosa glidare är min stora dröm. Jag nöjer mig faktiskt med en asiatisk retrohoj till och med. Fast drömmen vore förstås en Ducati, bara för att jag sådär typiskt tjejigt gillar det märkets design. Men först och främst måste jag ju kirra kortet. Vilket är lite krux eftersom jag inte känner en enda gynnare som åker MC. Visst, man kan ta lektioner och det måste jag verkligen. Men det får bli när medel finns...
Ser inte fram emot att köra upp heller. Det räcker med den hemska kärringen jag hade i Flen när jag skulle ta det vanliga körkortet. Som kuggade mig två gånger. Innan en gubbe med stor mustasch godkände mig i Södertälje. Så säger de att det ska vara lättare på landet *pfft*
Vet inte om mina nerver klarar av sådant igen. Jag är ingen tävlingsmänniska. Men oj vad jag drömmer om att åka i 200 knyck en solig eftermiddag på en dammig landsväg. Bara jag & hojen. Någon gång ska det bli så, jag kan ju inte göra lilla sjuåriga mig besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar