Att vara sig själv!
Det som synes mig lite komiskt är att älsklingen alltid säger att jag är bäst på det. Vet inte riktigt vad han har fått om bakfoten... Jag har ju total ångest just nu, eftersom jag försöker passa in i en mall av den där "hurtiga" typen som inte alls är jag. Jag är nog mer en njutnings människa. Jag gillar livets goda och intellektuella utmaningar. Hatar gruppsporter och peppning.
Sant visserligen, att jag verkligen försöker. Jag vill vara mig själv! Vem nu det är? Bryr mig heller inte alls om vad andra tycker om mig, egentligen. Faktiskt.
Ändå fråga han häromdan, (älsklingen,) varför jag jämför mig så mycket med alla andra.
Jag vet inte. Tror helt enkelt att jag är så jävla skraj för att missa nåt! Missa vadå? Är den självklara responsen.
Ja, är rädd för att missa allt. Livet... Att det bara ska rusa förbi runt omkring utan att jag hinner med ett skit. Ändå är det just det som gör mig så slut i huvudet. Allt jag vill göra men egentligen inte har lust med. Jag vill ju göra det för att jag "borde." Vad kommer alla dessa "borden" ifrån??? För jag går i alla fall omkring och inbillar mig att jag har många såna. Inte bara saker jag borde göra, utan också sätt jag borde bete mig, hur jag borde vara som människa, mål jag borde uppnå, osv. Jag hade en disskusion me mamma en gång om sådant...
Saken är den att hela grundskoletiden är jag uppväxt med samma tjejgäng. Där peppa vi varann lika mycket som tryckte ner varann, medvetet eller ej. (Berättar mer om de ärren en annan gång, om jag orkar.) Vi delade också samma drömmar och bilder om framtiden. Vet inte vad vi fick dem ifrån: skolan, samhället, varann.? Men två av dessa "bilder" vi fått för oss att vi borde=måste göra i framtiden var/är att resa och utbilda sig på universitet.
Visst resa är kul! Det tycker jag faktiskt. Men inte för att man borde, utan när man har lust, ork & möjlighet. Universitet å sin sida är inte en utbildningsform som passar alla. Själv skulle jag nog bli utbränd på fem röda. Det är inte förens jag kom in på denna utbildning på folkhögskola, som jag insåg att det finns andra former och vägar in i framtiden...
Men än idag känner jag mig lite sämre, lite MISSLYCKAD! Bara för att jag inte är som många andra -inte alla- men många.
Det jag och mammsen disskutera den där gången handlade just om den press många unga känner idag. Inte för att valmöjlighet borde vara något dåligt. Men det är just det som är kruxet med borden... I praktiken så kanske.. kanske det vore enklare att inte ha så många valmöjligheter, som får gräset att verka grönare på andra sidan. Mamma sa att på hennes tid så var det inte så markant. Hon reste som 17-åring, ett år till USA efter en luff ute i Europa. Sånt var ganska ovanligt på den tiden. Men idag är det nåt du typ borde gjort. För alla andra har ju det... Eller? Så känns det i alla fall.
Det är som att livet är ett CV som bör fyllas med så många aktiviteter som möjligt. Men hur ska du då hinna uppleva dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar