Hur plockar man upp spillrorna?

Hur man än försöker så går det ändå inte att bestämma över hur man ska känna.
Just nu te x så vill jag känna. Massor vill jag känna. (För det vore så mycket lättare att kunna gråta ut smärtan):

Eller jag tycker att jag borde göra det, efter omständigheterna. Men ändå e det mest som en ond dröm alltihop! Det sägs ju att en olycka aldrig kommer ensam. Å det stämmer ju i vilket fall just nu.

Men att en enda människa kan prövas så grundligt är dock ganska så fascinerande. Som att inte det ena vore enough liksom. Om jag vore religiös så skulle jag tro att det var Guds sätt att pröva mig. Och om jag trodde på ödet att det vore min karma som är rutten.

Ändå kan jag inte låta bli att ha de tankarna. Trots att jag egentligen inte tror på endera. Antar att det är som att läsa horoskop fast man "egentligen" inte tror på det. För att sammanfatta det hela;

Så har jag just nu tre stora livskriser som skedde unjefär samtidigt. Men för att se det från den positiva sidan så suger ju den ena musten ur den andra, o.s.v, i vilket fall. Det är så synd bara eftersom jag äntligen, äntligen mådde bättre igen...

Under resan till Sri Lanka var jag till och med typ lycklig, vad det nu innebär (utan medicin eller nåt, för det glömde jag att ta, trots att jag ätit antidepressiva hela våren.) Men sen kom smällen!Å nu känner jag ingeting nästan. Jag är såå rädd för att bli likgiltig, eller bitter...

Fast just nu beror nog min brist på känslor antagligen på att allt som hänt blivit för mycket!
Man kan inte må skit när skiten står en upp i halsen, för då skulle man begravas i det.
Och då kanske man aldrig kan ta sig upp igen.

HUR kan den man älskar och skulle tillbringa framtiden med, den person som fortfarande hävdar att han älskar en tillbaks! Vägra träffa dig efter att Du haft en livskris, därför att det blir för jobbigt för HONOM.

Mycket ska va mer säger jag bara. Jag visste ju att han var en känslig själ och älskar han ändå, eller just därför. Tvärtemot vad Han tror, så accepterar jag honom för den han är. Hell, jag kan till och med förstå hans känslor i detta till viss del.

Jag antar visserligen att medmänniskor regagerar olika när något så traumatiskt händer någon man älskar. Det har jag ju märkt på andra av mina anhöriga med. Men att inte orka träffa mig alls. Det ger ju mig känslan av att jag gjort nåt fel. Även fast jag vet att det inte är så. Det får mig att känna mig väldigt oälskad och dessutom behöver jag honom nu. Nu när det ofattbara hänt mig.

Vi skulle ha förlovat oss, men nu blir det inget alls. Jag vet liksom inte hur jag ska kunna lita på någon när den enda jag verkligen kan vara mig själv med inte orkar. Hur ska då jag göra det?

Till råga på allt har jag bråkat med pappa igen. Eller han med mig snarare...
Som vanligt! Detta var sista gången., ty nu har jag blivit nedtryckt alltför länge. Sedan barnsben faktiskt. Men så plötsligt insåg jag till fullo att problemet inte ligger hos mig. Jag kommer aldrig duga i hans ögon i alla fall.

Vad sedan hans problem består i vet jag ju inte. Jag hoppas förändringar är på väg, för nu har jag krävt en psykolog. För hans del, även om jag behöver någon att prata med också. Om allting som hänt både nu och tidigare.

Annars funderar på att dra utomlands igen.
För att slippa "facken" där jag sätter mig själv, när jag är på hemmplan. De komplex och övriga bilder jag har av mig själv.

Problemen kommer inifrån, men känns så mycket lättare när man är på ett främmande ställe där man kan vara vem man vill, eftersom ingen ändå känner dig. Om jag ska orka denna kris hela vägen ut så måste jag nog bort!