Love and life

Jag är kär! Den här gången känns det rätt som inget förr. Så det är ju fint och alldeles, alldeles underbart! Men ändå, kan inte låta bli att tveka... När man älskar någon och det är besvarat blir man nästan ett. Men jag vet inte om det är nåt jag uppskattar egentligen. Hatar att tappa kontrollen.

Typiskt mig.

Vi hade långa disskusioner inatt - inget ovanligt i sig när det kommer till mig. Den här gången börjar jag bli osäker på om jag orkar med pga: Att jag själv kämpar med att läka efter en utbränning och fortrafande är väldigt "lättstressad". Då e det inte alltid det enklaste att hantera andras smärta. Han säger att han aldrig kommer bli bättre på vissa plan och på andra sätt hoppas han på förändring. Ibland är det absolut skönt att vara ihop med någon som förstår.

Men drar man ner varann?

Jag vet inte själv. Börjar bli osäker på om det inte kan utvecklas så. Om inte annat bör man nog vara uppmärksam på det, så att det inte sker i så fall! Han säger att han mår bättre med mig. Jag känner mig otillräcklig eftersom jag har ett stort behov av att hjälpa människor men känner mig ganska handfallen med Honom. Men han säger att det hjälper honom bara att veta att jag finns där. Om han säger det så... Vi får väl se hur det utvecklar sig...
Hoppas det funkar den här gången.