Tänkvärt!

Tänk på alla knäppa saker man sysslar med? Alla konstiga vanor med oklar härkomst, som är en sån naturlig del av vårt beteende, ja kanske har det blivit en del av vår hela existens. Vad kommer dessa invanda mönster ifrån? Kan det vara så att varje familj eller uppväxt i sig skapar en människa. För i så fall är det bra konstigt att vi människor många gånger beter oss så lika trots allt. Eller är det så att samhället stöper oss mer eller mindre i samma form tills vi alla blir produkter av det människoideal den statliga likriktningen gjort oss till? Jag är fullt medveten om att detta låter som inledningen till nåt politiskt manifest eller nåt. Men det jag pratar om nu är faktiskt helt vanliga, vardagliga betenden som vi trots allt inte är medvetna om att vi har. (Även om det förstås kan appliceras på annat med:)

Betänk exempelvis hur dumt det är att påpeka sina brister. För när man gjort det är det liksom det enda folk lägger märke till efter det. Om man ligger och myser med sin darling i sängen och börjar klaga på sina valkar (eller volanger för att citera författaren Mia Törnblom,) eller om man är kille inte vet jag typ söker bekräftelse för sitt verktygs duglighet. Vad exakt kommer sedan darlingen fokusera på? Juste, storleken på volangerna/verktyget eller för den delen prestationen som sedan ska komma till. Ändå är det praxis i vårt kära avlånga land att göra just det. Att påpeka sina sämre sidor istället för att framhäva de goda.

Om någon stackare sedan får för sig att vara lite positiv mot sig själv så är den personen en dryg jävel och man får ju inte tro att man är något. Det jag frågar mig är: Men varför inte? Jag är något. Vi, du, han, hon, den, det, ALLA är vi någon. Någon som förtjänar att älskas och respekteras. (För i grunden är vi alla människor med samma behov och lika värde. När vi föds alltså... Sedan avgör våra upplevelser och ibland i mindre skala vårt arvsanlag vad vi formas till och våra handlingar kan sen värderas olika. Därefter är det inte berättigat eller ens safe att behandla alla lika, och vid det laget är människor olika värda för en. För vissa älskar eller hatar man och vissa betyder inget alls!)

Men det var bara en liten parentes som vår samhälls lärare Gustav brukade säga efter en riktigt lång utläggning om nåt, helst om nåt som inte alls hörde till ämnet. Det jag menar är att jag är fasligt trött på att höra på alla människor som klankar ner på sig själv! Men ännu tröttare på alla de som försöker ta ner andra på jorden (vadå från månen då eller?) Detta blev ännu tydligare nu när jag börjat "hänga" mer i mindre städer. Då blev det ännu tydligare att man inte får tro att man är något. Medan man i Sthlm, som i de flesta större städer, e tvungen att synas och höras mest för att finnas! Om ni fattar galoppen... Fast även här har den svenska avunsjukan som den väl brukar kallas i folkmun ett fäste tyvärr. Eller borde den kanske kallas den svenska dåliga självkänslan?

"Vi har bara behov att trycka ner andra när vi själva känner att vi har nåt att vara rädda för!eller...
Om alla människor älskade sig själva skulle vi inte ha behov av att glänsa framför andra!"
Quote me if u want...

Jag brukar oxå säga att dåligt självförtroende är grunden till världens problem. För om vi inte kände oss hotade av någon skulle vi ju leva i frid med allt omkring oss, och då menar jag ju inte fysiska hot i detta nu...
Nu är jag medveten om att det vore en utopi som inte kommer förverkligas. Men bara den enskilda människan kan styra över sitt eget beteende och borde därför ta ansvar för sina egna handlingar.

Det jag försöker säga är att det må vara svårt att förstå vidden av hur vi behandlar varandra, men desto svvårare att förstå vidden av hur vi behandlar oss själva!

En annan ganska kul sak som härleder till ett av ovanstående exempel är hur många av mina vänninor ofta säger typ "gud, vilken stor finne jag har på hakan" det första hon gör när hon stuckit nosen innanför dörren. Du tror inte man sedan sitter och glor på den där lilla röda fläcken resten av kvällen. Trots att man aldrig ens skulle upptäckt den lilla fläckens existens om hon inget sagt. Eller hur jag själv kan känna behovet att påpeka att jag tex har en fläck på tröjan eller att alla kläder faktiskt ligger i tvätten så det är därför byxorna är så gräsligt fula ikväll, för det är mina bekväma brallor. Eller bättre upp: Kanske lyckas man till och med hävda sig själv och säga att "ja jag är ju faktiskt inte så utseende fixerad så jag väljer (obs väljer ) att klä mig bekvämt ikväll. Varför gör man så egentligen? Det är som om alla andra skulle tro att man medvetet har dålig smak/är glupsk/dum i huvudet? Eller vad...

Äh läs Mia Törnbloms bok Självkänsla nu!

En jäkligt intressant "inre resa" eller vad det brukar kallas... Nu ska jag hoppa in i duschen. Va bara tvungen att skriva av mig lite funderingar en sen lill-lördag inom hemmets fyra väggar!