Field Trip Sierra Nevada

Glömde som vanligt att ta några foton, dessa var två av de få som Sebban tog där jag var med. Kul att man är så fotogenisk liksom, ha ha!

Trippen var en femdagars skolkurs till Östra Sierra Nevada som var riktigt intressant. Men med tanke på att vi hade ca 12 timmars lektioner i direkt solsken vareviga dag så var man ganska slut. Speciellt som kursens upplägg är Geologi, vilket jag inte kunde mer om än typ från högstadiets geografi. Men nu :) Nu är jag typ geologi nörd nummer ett ha ha! Ska defenitivt ta nästa trip till Death Valley på vårterminen *tummen upp* Berättar mer då!

Ja tänka sig, idag har faktiskt lilla jag lagat mat från scratch. För ANDRA gången någonsin. Sist var ca en v. sen. Å vet ni vad, jag är faktiskt bra på det :) Tro mig, det hade jag aldrig trott. Så idag blev pojkvännen bjuden på äkta svensk-amerikansk köttfärslimpa med bacon, potatismos, hemmagjord brunsås och lingon sylt från IKEA. Verkar faktiskt som att jag hittat ett nyfunnet intresse - verm hade anat!? *stolt*

Tankar och åtgärd!

Eller ja... typ i alla fall. Pratade kort med A eller ska jag säga C, idag. C ska föresten snart hem och ha svensk böllop angående inget alls. Inte lätt att fixa sånt när man bor på andra sidan Antlanten, så hon kan nog förstå mina problem med att ta beslut och organisera skiten. Men back to business. Jag är lika förvirrad som vanligt! (Verkar vara då jag återgår till att bli bloggare igen ha ha, trots tidigare löften att göra det ;)

Just precis därför jag vill lägga vikten på vad som funkar för mig praktiskt här i livet, inte känslomässigt (även om jag faktiskt MÅSTE ta hänsyn till hur jag mår och fungerar psykiskt för att kunna ta stora beslut) när jag ska bestämma vart jag vill bo i framtiden. Santa Barbara lockar med sina långa men smutsiga stränder, oljiga hav, över 300 dagar kyligt solsken, billig shopping, ytligheter, vovven, pojkvän såklart, och beer pong. Medan Stockholm lockar med, goda vänner, egen lya, grått väder, familjen, regn, snö och ursäkten att stanna inomhus, intellektuella utbyten, tunnelbana och frihet blandat med en social och materiell trygghet som jag inte har här.

Många gör sina beslut om såna här saker baserade på sin livs partner. Det låter ju bra förstås, men om förhållandet inte är det mest stabila då? Don't get me wrong, jag Älskar min pojkvän. Men jag vet ärligt talat inte om han är nån jag kan lita på i vått och torrt. Alla har vi våra problem, även han, och frågan är om han någonsin tänkte hänga med mig till Sverige? Så varför kan man inte ta sina beslut baserade på sina vänner? Visst, de kanske lever sina egna liv som inte baseras på din tillvaro. Men de äkta vännerna finns där i vått och torrt, dömer inte, och även om de har åsikter om dig, eller ibland tröttnar på ditt tjat; så ska äkta vänner acceptera dig för den du är. = DET är vänner receptet det.

Å familjen sen då! Även om jag inte är någon utpräglad familje-förespråkare (tjatar alltid om hur bra det är att vi i Sverige är uppfostrade av samhället när jag pratar med Amerikaner over here,) så gör tusentals kilometer isär - att man faktiskt inser hur präglad man är av dem. Dessutom vet man ju aldrig när folk går bort. Det har jag verkligen insett efter ett år av folk som verkar gå å dö på löpande band.

Inklusive Sven, min älskade morbror. Vila i Frid Sven!

Det är för all del HEMSKT att vara så långt borta när någon dör. Känns både overkligt och ostöttande (bortsett från den uppenbara sorgen förstås,) men inte mycket man kan göra åt saken. Tillbaks till ämne... Jag vill ju bo här! Detta är hemma nu och jag är säker på att jag kommer sakna SB när denna tiden är över förr eller senare. Men jag vill flytta hem oxå, redan nu till jul helst eller till i sommar, JOBBA och tjäna egna egna stålar, skaffa en bil som inte går sönder, spara pengar till roliga & spännande resor, gå på folkhögskola, kanske till och med på nåt svenskt universitet. Men det står mellan att slutföra en utbildning här, fast jag känner mig väldigt otrygg har jag trots allt lärt mig massor. Eller att åka hem med svansen mellan bena eftersom denna tillvaron trots allt känns som ett låtsas liv, ta nya tag, insupa alla lärdomar - vara fri men samtidigt TRYGG!

Usch jag vet inte, hjälp mig någon!

Tillbaks igen!

När allt är jobbigt, vart vänder man sig? Vem är det som finns där för en i vått och torrt, och om svaret är ingen, vad gör man då?

Men vänta lite nu... Det kommer ju alltid finnas någon där. Någon som bryr sig, är engagerad och liksom alltid finns med dig.

DU kommer alltid finnas där, alltid ställa upp. Även om du ibland kanske gör dig själv en björn tjänst.

Han var inte min "räddare". Varför söker jag alltid det? Någon som ska rädda mig. Från vadå. Ja, allt. Tristessen, ledan och främst av allt, från mig själv. Han kommer aldrig bli min räddare i nöden.

Men han kan älska mig och det ska väl ändå vara nog. Kanske kan inte ett förhållande funka när den ena förväntar sig för mycket. Kanske kommer allt bara flyta på.

Men jag HATAR att vänta, hatar att inte ha kontroll! Kan inte allt bara gå tillbaks till det normala. Jag började skriva här, nästan som terapi. Det börjar bli dags igen..

Pot and the city

Jaa. Det skulle man verkligen kunna kalla Kalifornien. Om nu New York är Sex and the city.

Jag har ju inte direkt varit bäst på att uppdatera här. Trots att jag lovade många därhemma att berätta allt... Men de har varit så myket som hänt att det skulle varit stört omöjligt!

Jag var och är fortfarande så trött i huvudet. Känner mig inte alls som mig själv.

Speciellt första veckorna blev det allt lite för mycket nytt på en gång!

Först kändes de som att jag glömt all engelska. Fatta knappt någonting vad lärarna sa.

Då känner man sig GANSKA korkad. Så självförtroendet gick i botten!

Men nu är det mycket bättre på den fronten, jag både förstår, hänger med och bidrar på lektionstid :) De ni.

Dock har SB inte varit alls som jag tänkte mig. Jag tror det passar perfekt om man är 18-21 och bara vill nätverka med jämngamla, festa, och ta lite kurser på skoj. Sen kan man inte förneka att skolan är ganska bra på grafiska kurser och foto. (Så om nåt av ovanstående passar in på dig - åk hit! Men de e klart bättre att vara över 21 eftersom man inte är myndig i USA förän då.)

View over the fotball court from our campus

Men om man som mig är ute efter att läsa lite mer akademiska ämnen, vill vara lite intellektuell och gillar att festa - men med jämngamla, så har man kanske inte riktigt hamnat rätt. Det känns ärligt talat som att jag är 15 igen! (Och 15 var en tid full av osäkerhet, en massa kul OCH en massa jobbigt.)

Med det inte sagt att man inte KAN plugga på riktigt här, men det är dyrt med boende och är svårt att ha råd att bo själv. Omgivningen är däremot lika vacker som utlovat både på skolan och i staden, även om vi haft lite probs med mycket regn (typ de senaste 10 årens nederbörd.)

Jag tror min största besvikelse grundar sig i att jag älskar att lära känna folk från andra kulturer. Men här är det sjukt mycket svenskar och det blir ju att man hänger med dem för de är suuuper trevliga, men kanske inte det man kom hit för :( Dessutom är en 20-årig amerikan här som en 15-åring hemma. Funderade på att åka hem mitt i terminen ett tag - men håller ut!

Hemma igen någon gång i början av sommaren - har ironiskt nog ingen hembiljett ännu men inte heller mycket pengar kvar. De är dyrt att leva så nära Tinsel town folks ;)

President day in SB

Det har varit vilt här senaste dagarna. Vi har haft en riktig långhelg och gick först på Santa Barbara filmfestival i torsdags där Julianne Moore tog emot ett pris.

I fredags var det partytime och vi åkte först till IV.
Men polisen crasha festerna som alltid, så vi drog till en efterfest i Montecito.

Det är de finaste området i SB där en tomt går på minst 5 mille (dollar alltså.)
Både Rob Lowe och Ricki Lake bor där och det kan man förstå.
Vi festade i poolhuset och bada jaccuzzi med ett gäng svennar.

Sedan åkte jag, Emma och Sophie till LA morgonen efter. Vi fick skjuts av Sophies kompis Keith och hans polare James. Vi strosa längs Venice Beach (där de spelade in Baywatch) och fotade, käka ur goa hamburgare och myste lite i solen. Sedan åkte vi till Hollywood för att se Walk of fame och kolla på alla stålmannen och elvis look alikes - samt på "stjärnorna" förstås.

Venice beach in Santa Monica

Igår knacka en random brud på vår dörr och bjöd oss på en spelning hennes killkompisar hade på en bar här i stan. De var på besök från LA och bandet heter Wicker.
Så igår festade vi med dem på Sandbar och såg spelningen som faktiskt var jättebra, sedan efterfesta vi hos deras kompis som visade sig vara vår granne Julian...

Wicker perform at Sandbar

Så kan alltså en av våra helger se ut är i SB kul, men nu e jag sjuuukt bakis!